Bråket i hockeyn kväver mej & Adam är så ledsen & jag vill inte ens åka dit i rädsla vad vi får höra härnäst.
Adam älskar sin hockey men överväger ändå att sluta- han är ju bara 10 små år.... Ska det vara så här?
Izabelle & Irmelie ska byta dagis & det är också jätte jobbigt för att jag är så rädd att Issa ska falla bakåt i allt hon kommit framåt i & må sämre igen.
Det är bråk om kaninen som vi inte har någonstans att göra av.
Måste hitta en ny bil & pengar till det helst igår.
& så detta jävla synande i ens liv. Vad man gör & inte gör... Hur man gör det & med vem man gör det...
Hur orkar folk?
Varför kan inte bara var & en sköta sitt & bry sej om det i första hand?
Funderar starkt på att gräva ner mej i en snödriva-det lilla som finns kvar & komma upp i vårvärmen som en förhoppningsvis gladare människa än vad jag är idag...........
Systrakärlek:
Vet ju inte vad du tänker på inom hockeyn i och för sig, men jag vet att det är höga krav, min äldste spelade ju från att han var 5 år till 18, sen blev det för mycket. Ja, man bodde ju på isen och på alla läger som förälder.
SvaraRaderaBry dig inte om vad andra tycker och tänker, ni har ju ert fina. Du är den som vet det, kramar,,, <3