23 år sen

har det gått i natt.

Sen jag blev halv.

Sen livet aldrig mer blev detsamma.

Jag hatar den här tiden på året.

 Klumpen blir större.

 Smärtan. 

Allt som hände snurrar om och om igen.

Saknaden o vetskapen om att jag aldrig mer kommer att få se dej, röra dej, hålla om dej eller bara   få höra din röst igen får mej att rasa sönder.
Igen.
Åren har inte läkt mej.
Tiden läker inte.
Har inte fått mej att glömma.
Samtidigt så tror  jag att du finns nära oss.
Vakar över oss.
Skyddar det som är ditt.
Men du borde ha stannat kvar.
 Kämpat.
Man borde inte bara få ge upp.

Jag saknar dej.

I varje steg jag tar
I varje andetag
så
finns du kvar hos mej!