Idag så satt jag & mina tjejer på Mc Donalds.
I ögonvrån så såg jag henne komma in. Fast jag var inte säker att det var hon först.
Smalare kanske nåt stämde inte riktigt.
Men visst var det så...
Hon- hästslakterskan- personen som lurade oss & tog livet av vår häst.
Jag har bävat för den här stunden.
Då jag skulle se henne igen.
Visste inte hur min reaktion skulle bli.
Så hur var det nu då?
Jag kände faktiskt inget alls.
Jag ville inte slå henne.
Inte strypa henne.
Satt mest & undrade om jag skulle ta steget fram & konfrontera henne.
Fråga om & hur hon kan se sej själv i spegeln.
Fråga om hon sover gott om natten.
Om hon någongång tänker på oss som hon förändrade livet på.
På alla de hästar hon " hur det nu gick till " såg till att de hamnade på slakttransporter & fick sätta livet till i någon "tjänapengarpåsvartslakthärva"
Men de försvann fort hon & hennes döttrar & åt inte.
Fick du bråttom kära E? ;)
Jag kommer aldrig förlåta henne.
& en vacker dag ska jag stå framför henne & säga det jag vill ha sagt.
Men jag hatar inte längre.
Mitt liv är för dyrbart för att ägna åt att hata någon som inte förtjänar det.
Fina älskade Snäckan <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar