2010- det bästa & det värsta

Så har ett helt år gått igen.

Så vad minns man då?
Det Bästa:
Valet att flytta från landet ner till bebyggelsen är oslagbart nummer 1. Det är så skönt att slippa åkandet. & barnen kan ta sig hit & dit själv. Man kan gå till affären & ser & träffar folk på ett annat sätt. Fördelarna är många & jag har nog inget som jag kan säga är dåligt.
Tack vare Gustav "hyresvärden" har jag fått forma mitt eget boende så det känns som vårt hem & inte bara en lägenhet i mängden.
Det sämsta :
Är så mkt & saker jag inte tänker skriva ut. Man går ständigt i livets hårda skola & jag tror fortfarande att man lär sej något av alla smällar.
Den bästa upplevelsen:
Varje dag med mina barn är en upplevelse. Men som det bästa rankar jag nog Kiss konserten som nummer 1. Oslagbart :)
Den värsta: Att avliva Diana. Att förlora en vän som funnits i så många år. tomheten känns varje dag & jag kan önska att jag kunde få bara för en kort stund få köra in huvudet i hennes mjuka päls & lukta.

2011:
Jag hoppas att året blir bra.
att det flyter på med jobb.
Att barnen får vara friska.
Att vi får leva & må gott.

& jag tänker fortsätta vara jag.
Kämpa för det jag tror på.
& leva.
Jag var död alldeles för länge.
Livet rullar på- men så många rullar bara med utan att leva det.

Gott Nytt År önskar jag er!

Tack Tove

För detta fina inlägg :

REGNBÅGSBRON Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden. När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar. Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar. Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta. Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas... -Okänd- & jag hoppas att det kommer en dag då jag får återförenas med mina älskade saknade djur. Just nu känns det bara tomt & stundtals är livet som vanligt &stundtals faller man ner bakåt i sorgens grop. Man vill ropa på henne men kommer på sej att hon finns ju inte där. & man väntar hela tiden på att få höra ljudet av hennes tassar, Nana verkar obekymmrad men följer en hack i häl & vill vara nära. Vi har nyss varit uppe till graven. För att Adam skulle få se & för att tända nya ljus hos Diana men även hos våran häst Celina som vilar bredvid. Just nu gör det bara ont!!! Saknar dej så fina älskade Diana.....

Tack finaste Sophie

Det här har jag fått av min finaste Sophie på min födelsedag. Jag har världens bästa finaste ungar <3 Älskar er så fruktansvärt mycket!!!

Sophie Vikergård den 4 november kl. 11:35 Anmäl

Pia Vikergård, min mamma.. Världens bästa mamma till på köpet! Jag hade tänkt att skriva exakt vad jag tycker om dig, mamma.. Men det går inte att beskriva med ord vad du betyder för mig! Det finns inte en enda mening, inte ett enda ord som kan beskriva mina känslor för dig mamma.. Folk säger att man inte kan minnas saker från när man föddes o var så där pytte pytte liten. Men jag VET att när jag föddes och såg dig för första gången tänkte jag " Min mamma, världens finaste". Det lovar jag! Om inte så är det precis vad jag tänker nu. För det är sant mamma. Du ÄR verkligen världens finaste. O jag lovar att jag inte är ensam om att tycka det. Det känns som att den här texten kommer bli lång för det är så mycket jag kan o vill skriva! Jag skulle kunna skriva en kilometerlång text om dig. Bara för att du är så vacker! Bara för att du är bäst!
Jag skrattar fortfarande åt alla roliga o flummiga saker vi gjort tillsammans. Som du vet när vi låtsades att vi var isprinsessor o dansade runt i ishallen?! O när vi satt på läktaren o skulle härma alla människor vi såg. Haha du är för rolig ibland. Sen har vi ju massa roliga minnen från när jag var mindre, som när jag alltid fastnade i badringen när jag var liten. För ja, det är faktiskt såhär att min mamma är hur busig som helst! Inte alls som andra fyrtioåringar. Så nu fattar jag varför folk säger att 40 bara är en siffra, för det är precis vad det är! Iallafall när det gäller dig, du ser ju ut att bara vara 30 fortfarande! Jag minns när jag gick i femman o sa till alla "Min mamma är bara 34!" För jag trodde det! Jag hade till o med glömt bort hur gammal du var! Jag trodde du var 36 i sexan! För jag gissade bara på hur gammal du var! Du gör liksom ALLT för oss barn.. jag vet inte hur vi någonsin skulle kunna tacka dig för allt du gör o allt du gjort för oss! Du är liksom en underbar mamma. En riktig mamma är ju en sån som alltid kämpar för sina barn, aldrig ger upp! det är ju precis sån du är! Du kämpar hela tiden! Skulle jag eller någon annan i familjen må dåligt så skulle du kämpa för att vi skulle få det bra igen! Så hur ska vi nu kunna tacka dig? Det går liksom inte! Jag är fruktansvärt tacksam över att just DU är min mamma o ingen annan. För om jag inte haft dig som mamma skulle jag ju inte vara den jag är! O ja, du kanske har märkt att jag blir glad när folk säger att jag är lik dig? O vet du varför? det är för att du är så himla fin så när dom säger det blir jag glad o varm! För jag vill ju vara som du mamma! Du är ju liksom min förebild! För du är vacker, vacker som självaste Askungen!! Och du är snäll! Modig o allt det där som en mamma ska vara! Du betyder ALLT för mig mamma! Du är min bästa vän, min syster, min mamma, min sol och min himmel! Jag behöver ju dig för att leva! Jag kan inte förstå att tillslut kommer jag behöva klara mig utan dig! Jag kommer ju gråta floder när jag ska flytta hemifrån! O jag lovar dig att hoppar du, hoppar jag! Dör du, dör jag! Slutar du andas, slutar jag andas! Är du glad, är jag glad! Är du ledsen, är jag ledsen med dig! Lever du så lever jag!

Älskar dig mest av allt mamma :* ♥

Från din egen Sophie... ♥ 

 

 

 

 

Behöver jag säga att tårarna sprutar....

Sov gott .....

Jag trodde inte att jag skulle klara av att vara med henne idag. Hade redan sagt till Cattis att jag orkar inte det här.
Men Diana somnade in i kväll med huvudet vilande mot mitt knä.
Tack vare en underbar veterinär som visste hur hon skulle göra det bästa just för oss.
Så jag orkade finnas där & så Diana fick somna på bästa sätt.
Vår fina älskade vovve som funnits i våra liv i nästan 10 år.
Hon har vaktat oss & älskat oss .
Precis som vi älskat henne.
Det känns tomt & konstigt.
& som om hjärtat stundtals ska brista.
Sorg,
Saknad.
& något som jag inte ens hittar ord för.
Sov i Ro Vår älskade fina Diana.
Du kommer alltid finns med oss i minnena & i våra hjärtan.

Stunder i livet som man klarar sej utan

Är när man måste ta beslut som bara gör ont. Sådant man ältar om och om igen.
Om det är rätt väg att gå... Om man som människa ska få besluta sådant? Och om jag kommer kunna leva med det här?
På Onsdag är det dax och jag skjuter det långt bort från mej.
Vill inte ta in det.
Tänka eller känna....
Det är dax för våran fina Diana att gå vidare. Älskade fina Diana... Och jag vet inte hur jag ska fixa det. Hur Nana ska ta det. Hur Adam ska fixa det. Eller om jag ens kommer orka gå in där.
Hon är gammal och har ont. Och innerst inne så vet man att det är rätt. Att man är en klok stark djurälskande ägare som tar sitt ansvar.
Men....
det känns bara för jävligt och i sådana här stunder så önskar jag bara att jag hade en famn att försvinna i.

Konstigt

är det att bara ha en unge hemma.
En Adam.
De andra "Tjejligan" har åkt till Arboga på 80 års kalas hos Cattis gammelfarbror & tillbringar helgen med kossor & "farmor& farfar". En efterlängtad tur. av 3 små tjejer.
De älskar att vara där & tas emot med öppna varma famnar fast det inte är deras riktiga farföräldrar utan egentligen Cattis släkt & familj.
Det har alltid varit så,
Adam & jag har tillsammans med Daniel avklarat Marieberg & jag lyckades med att köpa några julklappar bland annat fyndade jag till Adam så han skickades ur affären :) Glad kommer han att bli.
En konstig helg känns det som & jag blir så rastlös.
Jag jobbar ju jämt på helgerna eller så är det hockey.
Den här helgen är det bara en träning imorgon & jag vet inte ens vad man gör på en lugn helg. Känns som om jag inte ens vet hur man kopplar av längre... Allt går ju alltid i 200...
Mot nästa vecka då Adam har 8 ispass inklusive två matcher.
Men vem sa att livet som hockey förlåt målvaktsmorsa  skulle vara lätt ;)

Man behöver inte alltid vara stark man får leva ändå....

Ibland hittar man bara inte orden.

Spöken

I de två senaste husen vi har bott i har det spökat. Det började när Sophie var liten "hon måste ha varit mottaglig på något sätt" & sen fortsatte det bara med diverse händelser.
Som små påminnelser om att vi inte var ensamma ibland hände det små saker som att tvn sattes på, lampor blinkade eller att dammsugaren stängdes av & sattes på ibland betydligt större.

När jag & M flyttade isär så flyttade jag & barnen till Trystorp. Där finns ett slott & tillhörande gamla tjänstebostäder.
I början hände inget speciellt iallafall inte som någon av oss märkte.

Det hela började nog när Lilly mitt barnbarn kom & skulle sova över & vaknade mitt i natten & hade riktig riktig panik över att någon stirrade på henne- något som ingen annan såg. Det var ingen mardröm utan jag tvivlar inte på att hon såg för hon var så rädd... Den natten var bara Lilly panik & hon skrämde oss andra rejält- natten där på sov hon i Adams rum istället för i Issas & talade om för sin mamma att spökena var kvar & att mormor hade  spöken i sitt rum med.
Hon är 3 år & har berättat samma historia om & om igen alltid samma sak om tanten som stod där i dörröppningen- hur hon var klädd osv.... & kan man det som 3 åring om man inte upplevt det?

Hon har aldrig sovit i det rummet igen & det tog en evighet innan hon satte sin fot där inne igen.

En natt vaknade jag & Sophie som sov i rummet bredvid av en jättesmäll uppifrån."Huset består av 3 våningar varav den övre ej används & är i det skicket som den var i gammal tid".
Dagen efter gick Sophie upp & tittade & det visade sej att ett dörrhandtag var slängt på golvet.
Andra händelser har varit att dörrar som varit stängda har öppnats & att man kunnat höra steg på 3:dje våningen.
En natt vaknade jag av en iskyla runt mej & man kunde känna hur någon stod bakom.Som om någon nästan stod böjd över mej & liksom flåsade mej i nacken.
Nu har vi flyttat ner till Vretstorp & vi har ännu inte städat klart & flyttat ner alla saker som ska ner till förråd osv.
En dag var jag upp & städade.
Daniel hade gått ut med hundarna -jag höll på i Adams rum då jag fick höra ett jättekonstigt ljud.
Följde efter ljudet & kom till en dörr inne på toaletten som leder ut i trapphuset upp till 3:dje våningen det lät som gammal skrovlig musik. Blandat med röster. & det fanns ingen i huset eller utanför & ljudet kom verkligen uppifrån.
Det höll på i någon minut & då blev jag rädd för känslan var jätteobehaglig går inte att förklara riktigt.
Aktiviteten ökade när vi flyttade helt enkelt. Daniel bodde kvar i ett par veckor då hans lägenhet inte var klar & han har upplevt en massa.
Bland annat ljudet av en boll som rullat på Adams rum något som Sophie också varit med om har det visat sej.
Idag var vi upp en vända på förmiddagen & då står Sophies ett par skor på bänken. Den ena skon lättar 10 cm från bänken sedan slår den med en smäll i bänken igen. Hur förklarar man sådant?
Så vi beslöt oss för att åka upp & se om vi kunde se något.
Jag Sophie & Daniel.
Vi gick upp på 3:dje våningen jag & Sophie.
Går runt en sväng & jag se hur en dörr börjar röra sej & springer ner i jättepanik m Sophie hack i häl som hysteriskt skriker att hon ser något bakom oss.
Jag vägrade gå upp igen & Daniel & Sophie går upp medans jag står kvar i mitt gamla sovrum då hör jag steg som om någon är på väg upp för trappan & ropar ner Daniel men det finns ju ingen där.
Behöver jag säga att jag får ståpäls & ryser av att bara ställa mej utanför dörren.
Det känns som om någon vill säga något.
Vad vet jag inte eller vem.
Hoppas få tag i någon som kanske kan hjälpa oss......
Någon som är sugen på spökjakt???