För mej har det alltid varit viktigt att tala om för och lära mina barn att man ska vara en schysst bra kompis och att mobbing aldrig får förekomma från deras sida....
Det är en självklarhet eller?
Men i vuxen världen då?
Det här är vad som hänt mej under senare år:
Jag bodde i Vretstorp i 12 år. först på landet= utanförskap automatiskt men det var ändå rätt okej o när jag o mitt ex flyttade isär och jag inte klarade av att bo själv bo på landet av praktiska och andra skäl så var det naturligt att skaffa en lägenhet i Vretstorp.
Det kändes toppen att barnen kunde ta sej hit o dit själva, att de skulle kunna umgås med kompisar. Ta hem kompisar och få den sociala biten som inte alltid är så lätt på landet.
Vet inte faktiskt inte exakt vad som hände eller hur de började men en händelse var iallafall en tjej från en annan stad som besatt jagade kompisar i just Vretstorp. Min Adam var en av dom som blev vän med henne något som ganska snart spårade ur o hon skrev blandannat att hon skulle komma till vretstorp o se till att han blev dödad.
Jag pratade med henne flertalet gånger via mail o bad henne sluta.
då hon även hotade med självmord och dylikt så
försökte jag även spåra hennes föräldrar vilket inte gick.
En dag höll hon på och hetsade på fb och då ifrågasatte jag varför folk var vän med henne eftersom hon betedde sej illa.
O där någonstans började rätten att se ner på mej o min familj.
Barn fick inte längre följa med Adam hem.
Sophies kompisar fick inte vara hos oss om jag var hemma för jag var så j*vla dum i huvudet osv...
Detta sas av personer som ALDRIG pratat med mej utan var ett eget konstaterande pga skitsnacket i denna grupp.
De barn och ungdomar som var vän med mej på fb fick ta bort mej som vän pga att det påstods att jag skrev till dom vilket jag aldrig gjort. Däremot om en vän till mina barn skriver till mej så svarade jag.
För ofta handlade det om att fråga ifall hon /han var hemma
Eller om den kunde komma till datorn.
Sedan hände det saker med Sophie som även vänner till henne var inblandade i. Detta fick hon skulden för. Och det hade även kunnat kosta henne livet.
Det var inget som jag kunde ha påverkat kan jag tillägga. Det hände när jag var på mitt jobb.
Sophie blev okej men vi sjönk ännu längre ner i folks ögon.
Droppen för mej kom på en fest i V-torp när jag fick kastat i ansiktet att jag borde ta hand om mina barn. Jag hade ju såååå fina barn som jag försakade. Så gå hem o ta hand om dina stackars barn?????
1:
Från att jag fyllde 18 så har jag varit mamma i första hand.
Jag har skött, älskat o försökt vara en bra mamma. Ensam oftast har jag slagits för mina barn.
Gett dom trygghet,tröstat o gjort mitt bästa till att uppfostra dom till att bli bra människor.
Om jag nu vore en sån idiot som dessa "perfekta" människor påstår, vore mina barn så fina då? Barn lär sej inte artighet, vad som är rätt o fel o hur man beteer sej utan en närvarande förälder o jag har alltid stått där. Med fel o brister ja visst o inte perfekt men jag har varit en rätt okej mamma.
2:
Jag har ALDRIG haft alkoholproblem. Har man det om man tar ett glas rött nån gång?
Går på fest en gång om året?
Gillar whisky?
Eller dricker långt under vad en medelsvensson gör?
NEJ.
Och jodå jag har varit på fest någongång o råkat dricka ett glas för mkt men det har aldrig hänt den bästa eller?
Och det ger inte dej rätten att döma mej.
Kan ju också tillägga att jag aldrig skulle klarat av att dricka, jobba 3 mil bort, vara hockeymamma och sköta hem och hushåll. Så det här ryktet är ju nästan löjligt skrattretande.
Även på fritidsaktiviter fick jag höra en del bakvägar så att säga.
Det värsta var ett påhopp om att det var synd om min fina son som hade en sån jävla mamma som mej som förstörde hela hans liv osv...
För denna hade HÖRT så mkt som sagts.
Just det ja HÖRT!!!! Men vad som sägs och vad som är sanning har mer eller mindre aldrig varit samma sak bland dessa personer.
När Adam började på hockeyprofilen så började jag leta lägenhet i Hallsberg då det blev för tufft för honom.
O jag fick tag i denna vi bor i nästan direkt.
Att flytta blev även en flykt från byhålan där man inte hörde hemma. Där man inte var accepterad och där barnen börjat fara illa.
Mina barn skulle äntligen kunna ta hem vänner igen och vi skulle slippa ha ögon på oss i varje steg.
O det har varit bra. Allt har blivit bättre.
Jag har fått nytt jobb där jag börjat komma in i gruppen o börjat trivas.
Barnen har kompisar. Även fast de alltid haft det förut också såklart.
Tjejerna trivs på sin skola o sitt dagis.
Men så igår så var det då dags igen.
En Hallsbergs profil i form av en äldre kvinna har gått bort - något vi fick veta på jobbet innan jag gick hem igår.
Kan för övrigt tillägga att vi faktiskt pratar privata saker på jobbet och att det är fullt tillåtet!
Personen är inte inskriven i Hallsbergs Kommun och omfattas INTE av tystnadsplikten o då detta var en person som några av oss pratade med nästan dagligen så berättade jag det för mina barn när jag kom hem. Självklart tycker jag.
Sophie ville skriva om det o frågade mej om hon fick o jag sa du gör som du vill.
Direkt blev det en massa påhopp.
Jag skulle bli av med jobbet eftersom jag berättat påstod den ena, enligt sej själv "mkt kunnig", ungdomen o en annan person som ofta roar sej med små påhopp speciellt på Sophie hävde ur sej spydigheter. Jag svarade henne med att fråga om hon var störd o att hon kanske borde sköta sin egen skolgång.
Detta fick en av dessa perfekta människor från Vretstorp som gärna använder sina barns fb:s för att kunna snoka runt lite bara sådär att skriva en facebook status om mej.
Att jag var en hemsk mamma o mormor som uttalade mej på det sättet och att såna som jag var en anledning till varför barn och ungdomar på facebook nätmobbas och svär osv... O det kommenterades friskt under. Såklart. O jag antar att vi är tillbaka på ruta 0 igen.
Telefonerna gick nog redan varma igår kväll. Jo jag vet det med tanke på kommentarer o dylikt.
Men Grattis då till era så tråkiga liv o vad kul att jag kan göra några dagar lite ljusare för er del igen.
Och ja jag borde nog tänkt lite innan.
En två o kanske tre gånger MEN detta är något som retat mej länge då det händer mer än ofta o som även påverkar mina barns relation med sin pappa då denna person bor där.
Sen är det så här att man kan skriva en sak men du kan inte läsa det i det tonfallet som jag uttalar det .
Jag kan säga vad gullig du är och låta arg men om jag skriver det tolkar du det som trevligt.
Säger jag Är du störd kan jag ha en snäll röst men du uppfattar det som ett skällsord om det skrivs.
Eller?
O vad exakt ger folk rätten att peka ut mej i en fb status där folk sen kommenterar hej vilt om vilken idiot jag är? Tog ni reda på fakta innan? Nej, varför skulle ni? Det gjorde ni ju inte sist heller o inte gången före det heller osv osv.
Vad är man då själv för föredöme för sina barn?
Mobba inte i barnvärlden men gärna i vuxen världen? Jo men det är ju en väldigt bra uppfostran.
Att lära sina barn o livets värderingar är A och O. Något som vi i min familj pratar om i flera olika skepnader nästan dagligen.
Det är inte okej att prata skit om folk.
Det är inte okej att sprida rykten.
Det är inte okej att tro att man är mer värd än någon annan.
Och det är banne mej inte okej att mobba någon på något sätt.
Jag är inte perfekt.
Jag kommer aldrig att vara perfekt eller felfri. Det har jag aldrig påstått-
Det här har förstört mej på insidan. Och jag hatar det.
Vad gav er rätten att inkräkta i mitt liv och på falska grunder dessutom?
Så ni perfekta som gjort det här till ett helvete för mej o mina barn.
Hata mej gärna.
Prata gärna dynga med för den delen.
Men våga då också ställa dej framför mej och säga det du har att säga.
Och framför allt ta reda på vad som är sant innan du ger dej rätten att tycka till om vårat liv.
Men jag kommer att fortsätta vara den jag är.
Och jag kommer fortsätta älska o försöka vara en bra mamma o mormor för mina barn o mitt barnbarn.
Och när något är fel kommer jag försvara mina barn med hull o hår.
Det kommer ni aldrig kunna ta ifrån mej!
