Att stå upp för sej själv och för andra- var stolt över den du är

Jag skulle ljuga om jag sa att de senaste årens händelser inte satt spår i mej. "Hänvisar till gårdagens blogg"

Det har gjort mej osäker- Vem kan man lita på?

Det har gjort att jag har ännu svårare att släppa in folk -Vem hugger mej i ryggen härnäst?

Det har gjort mej oerhört ledsen- speciellt när barnen drabbats så hårt. Varför dom liksom de är ju små?

Det har känts som en käftsmäll när folk påpekat vilken idiot jag är, att jag borde gå hem o ta hand om mina barn istället, tisslat o tasslat på andra sidan gatan eller när jag fick höra hur synd det var om min fina son eftersom jag förstör hans liv.

Jag har aldrig frågat , aldrig orkat ta reda på vad det var de egentligen sa om mej för jag tror inte att jag orkat med det.
Och hur kan man försvara sej mot saker som folk tror?Jag har faktiskt inte en aning.
Vet bara att det är " ligan " från Vretstorp som drog igång det. O att det  är falskt rakt igenom.
Hur jag kan veta det?
Dom saker jag VET som sagts är ren bullshit.
Dessa personer har dessutom aldrig pratat med mej, de känner mej inte och har ingen insyn i mitt liv.
Men att jag var så dum i huvudet så ungdomar inte fick vara hemma hos oss om jag var hemma eller att Issa inte blev bjuden på kalas för den jag är det ansågs helt okej.
Likaså att trycka hela föräldrar skaran full i skit på barnens fritidsaktiviteter.

Särskilt synd har det varit om stackars Cattis som jag utnyttjat till fullo. 

Vi har ställt upp för varandra. Hjälpts åt för att få ihop våran vardag med barn jobb skola o fritid. 

för att det är så vi levt. På lika villkor.

Men även när Cattis skulle få Lilly och bodde kvar hemma så gjorde vi fel.

Varför då?

Vårt val för  att det är så vi är.
 Vi tar hand om varandra.

För mej är familjen allt.

Folk som känner mej vet att det alltid varit prio 1 och att jag skulle dö för mina barn.

Jag har uppfostrat mina barn till det dom är.

Funnits där, älskat dom,stöttat dom,kramat dom och jag är långt ifrån perfekt. Men jag är den bästa mamma jag kan vara. Med fel o brister precis som alla andra. Och jag har gjort hundratals  fel i mitt mammaliv under alla år men har inte du det också?

Och de är främst mina äldre barn som fått dragits med en omogen tonårsmorsa. Det är dom som hamnat i kläm många gånger i mitt liv. I min relation med mina andra barns pappa osv osv...

 Dom sista åren som ensamstående har jag bara levt för barnen, jobbet och hockeyn. Kämpat slitit och försökt orka och vi har fixat det. Vet du varför?

För att vi är en familj.
Och hade ni velat veta så har dörren alltid varit öppen.Varför inte ställa frågan om varför gör ni si eller så eller hur är det egentligen istället för att anta och sedan sprida en massa skit.

Jag är emot mobbing i alla former och jag har alltid uppfostrat mina barn till att det inte är okej. Man mobbar inte andra. Oavsett om de är tjocka,smala, fula eller annorlunda. Och vi har pratat ännu mera om det under senare år och ännu mera sedan Linn tog sitt liv. Alla har ett värde.

Man går emellan om någon blir mobbad.

Man säger lägg av om folk pratar skit eller går därifrån.

Det gör mej också lite konfunderad.

Hur folk kan låtsas vara ens vän och sedan är de ändå med i den här skitsnacksgruppen. Eller hur kan man bara  låta det ske.

Får man inte vara med i det perfekta gänget annars?

Ni kan ta bort mej som vän på fb för det är så falskt som det kan bli.

Om man inte kan säga att det ni gör är inte okej så är man ingen vän.

för jag har precis samma rätt som alla andra att vara den jag är.

Med mina ärr.

Med hur jag är.

Mina barn har rätt att vara med kompisar.

Att slippa höra vilken idiot deras morsa är. 

De har också fått ärr så ni vet.

Och du som gjorde det senaste inlägget om mej:

Det är dej det är synd om.

För det måste vara otroligt svårt att försöka vara så perfekt med allt som finns där under ytan.

Att använda barnens fb för att snoka och kommentera- är också hur lågt som helst.

Du har gjort värre påhopp än vad jag någonsin gjort mot någon.

Jag hoppas att du vet att ens eget sätt att leva påverkar hur ens barn blir. 

så se på dej själv. Fråga om du lyckades bra den här gången också. Och om det är så här du vill att världen ska se ut.

Vare sej det är i barn eller vuxen världen.

Jag hoppas innerligt att dina barns far ger era barn större värderingar än så här.

Och jag har gråtit färdigt nu.

Ni kommer inte åt mej längre.

Tack för mej!

Ohana!